Att se dig stå i en hage och skrutta dag ut och dag in gör ont i hjärtat. Jag vill bara att du ska må bra. Jag vet att du tycker att galopperna där du sträcker ut och springer allt vad du kan är det bästa som finns. Gör ont att veta att jag aldrig kommer kunna sitta på din rygg och fara ut på likadana ridturer som förut. Men med 28 år på jorden och 5 år tillsammans kanske din tid sakta börjar gå mot sitt slut. Jag vill inte ta in det, jag vill inte förstå det och jag vill verkligen inte att det ska hända. Med tårar i ögonen och en klump i hjärtat skriver jag detta och inser hur fruktansvärt mycket jag älskar dig. Alla bråk, skrik, tårar, underbara ridturer, alla simturer tillsammans om somrarna, alla galna galoppturer där jag inte haft någon kontroll alls att stanna dig, alla gånger du har jagat runt mig i hagen, alla miljoner gånger jag har mockat din box och gett dig mat, de gångerna vi har gått omkull, den gången du stack hem utan mig på ryggen och du sprang 3 km efter vägen, alla gånger du har testat mig, alla gånger jag har suttit med dig i ett grimskaft betandes vid min sida, den gången då jag och Amanda hittade dig i hagen då du knappt andades och vi var säkra på att dö, varje gång efter det jag åkte till stallet för att ge dig medicinen för att du skulle ha lättare att andas, varje gång man har satt sig på din rygg och glömt alla bekymmer och allt annat, det är faktiskt sjukt vad en häst kan göra för en. Listan kan göras lång. Och jag kommer sakna allt det där, även de jävligaste stunderna. Aldrig någonsin kommer jag ångra den dagen i Maj 2006 då jag kom och testade rida dig för första gången. Men det är dags att inse att dina dagar till du får springa på de evigt gröna ängarna börjar räknas ner. Jag ångrar inte en sekund. Min älskade vita springare. Mitt hjärta. 
♥Prince♥