En kväll i november

Jag hade funderat ett tag, är det här verkligen rätt? Är det så här det ska kännas? Vi tog ett litet uppehåll för att jag skulle tänka. Det var en dag i slutet av november jag insåg att det är precis så här det ska kännas, det är så här jag vill ha det. Vi båda satt på msn och jag sa "jag ska gå och duscha, är du kvar då jag kommer tillbaka?". Det var bara för att kolla om du skulle vara hemma ett tag till. Istället för att duscha tog jag på mig mina ytterkläder och gick i vinter kylan till dig. Du hörde inte då jag ringde på dörren och inte heller då jag öppnade dörren i ditt rum. Jag sa "hej" och du vände dig om med ett ansiktsuttryck som såg väldigt osäkert ut. Det förstår jag, du visste ju inte vad jag skulle säga. Men då jag förklarade förvandlades ditt ansiktsuttryck till något helt annat. Jag har aldrig någonsin sett dig le på det sättet. Du höll om mig i en evighet, jag fick knappt röra mig. Du viskade vackra ord i mitt öra och jag kunde knappt hålla undan tårarna. Vi låg så hela kvällen till jag sa att jag skulle hem. Men då vägrade du låta mig gå. Jag sa att jag skulle komma tillbaka imorgon istället och du accepterade det till slut. Du gav mig en hejdå-kyss som jag aldrig trodde skulle sluta, som jag aldrig ville skulle sluta. Då jag gick hem gick jag med ett stort leende på läpparna. Jag skulle kunna göra vad som helst för att se dig så glad igen. Även om det är någon annan som får dig att ha det där leendet på läpparna någon gång så önskar jag dig det ändå, för fint var det. Riktigt fint.

Åh vad fint sofie!

Hahahaha menar ju de, finns tragiska personer!



Jahaaaa!! Ja jag hoppas då inte jag behöver någon sån lapp, men dom har ju inte mitt kontonummer eller nått.. Men annars får jag inte pengarna så får jag väl bara lov att ringa dom:) jo jag jobbade till kommunen!



Men det är ju iallafall plus pengar! Hahaha, ja det är väl smart det inte så kul om vi hinner före;)

va fint skrivet!